Mest bara knasigt, faktiskt.

Lite kramp i själen har mamman idag. Kramp för att det är så svårt att få arbetsliv och familjeliv att gå ihop.

 
Kramp för att valet att prioritera familjen alltid måste försvaras. Jag måste ständigt försvara mig, mitt liv och mina ställningstaganden. Mamman blir så trött.

Jag känner mig fel, otillräcklig, märklig, knasig och nästan som en utomjording. 

Idag är mamman lite extra trött och faktiskt ganska ledsen.

God natt till er.

6 comments

  • Evelina Persson

    Hej ledsna fembarnsmamman,

    Jag förstår hur du känner och att det är svårt att kombinera hemarbete med arbetet utanför hemmet. Själv har jag än så länge bara ett barn, en son som är elva år. Men han har lite extra behov och en del svårigheter som gör att vi aldrig skulle kunna arbeta heltid både min make och jag. Dessutom har jag ett jobbigt förflutet med trasiga relationer (mina högst oförstående och oengagerade föräldrar) som gjort att jag mått dåligt och bidragit till den berömda väggen. Under snart två års tid har vi valt att jag ska vara hemma, för att kunna skapa lugn och trygghet med rutiner för sonen, men även tid för mitt hjärta att läka. Men oj, vad det har stuckit i ögonen på människor omkring oss. Visserligen har vi ett relativt fint hus, som min make delvis ärvde från sina föräldrar när dom tragiskt dog innan han var 30 fyllda. Så vi bor ganska så billigt. Vi åker ytterst sällan på dyra resor och har inga dyra vanor. Min familj hade det dåligt ställt när jag var barn, och att leva sparsamt har jag med mig sedan dess. När någon yttrar spydiga kommentarer om hur vi lever blir jag ofta väldigt sårad. Ibland har jag mod att kontra med att jag tusen gånger hellre hade bott i en billig lägenhet mot att få ha föräldrar som älskat mig villkorslöst och fått ha mina svärföräldrar i livet istället. Att vi på sätt och vis är ganska ensamma och att status betyder noll för mig.

    I början trodde jag i min enfald att eftersom jag efter några månader som sjukskriven valde att vara hemma tillsvidare utan att leva på skattebetalarnas pengar, så skulle människor omkring mig respektera vårt val. Men icke. Istället så irriterar det andra att vi har/tar oss råd att leva så här. Nu kommer jag börja arbeta ungefär två dagar i veckan i min makes företag, men jag märker tyvärr att omgivningen irriterar sig på mig likväl ändå. Eftersom mitt mål inte är att arbeta mer än så. Istället är mitt mål och min önskan att min själ ska få läka, att vi ska få fler gemensamma barn, att köpa en liten gård på landet, att få energi och sinnesro för min och sonens kreativitet (även om han har svårigheter så har han även enorma färdigheter), att vår familj ska må bra och att vi ska leva med i stark gemenskap och ha tid för varandra.

    Jag har förstått att jag helt enkelt måste lära känna mer nya människor med samma värderingar och att inte haka upp mig på min omgivnings åsikter om oss. Lättare sagt än gjort bara!

    Ha det så gott och försök att strunta i dom som tycker och inte förstår. Jag beundrar hur du hittills har lyckats följa ditt hjärta!

    Varma hälsningar från Evelina

    • Hej Evelina
      Tack för dina ord. Jag är trött och dränerad på energi men jag läser och uppskattar så dina ord.

      Önskar dig en fin vecka.

  • Ja, visst är det konstigt. Det mest konstiga i hela människans evolution hittills är att vi arbetar mer än för vår försörjning. Vi betalar ett högt pris.

    Alla mår liksom lite dåligt i den här välfärden vi byggt, och det är enkelt att lägga den ångesten hos andra, kanske hos dem som man upplever gör ett aktivt val som man själv inte tror sig kunna göra. Säg den förälder som inte längtar efter mer frihet och mer tid med sina barn.

    ”In a society that profits from your self doubt, being yourself is a rebellious act”.

  • Det är inte dig det är fel på, utan arbetslivet. Jag tror att orsaken till att många mår dåligt på arbetet och går in i väggen är just detta att det numera knappast är så att arbetet är en del av livet utan att arbetet istället ska vara hela livet. Om det hade varit mer accepterat att arbeta deltid skulle nog många må bättre. Något som jag också tror stressar är all denna tid på jobbet som läggs på oväsentligheter, som administration, nya icke användarvänliga datorsystem, omorganisationer osv. Tänk att få arbeta kanske halvtid i ett jobb man gillar och gör nytta i, men få arbeta med kärnuppgifterna och slippa allt strul runt omkring, som administration, och att sedan efter jobbet ha gott om tid och ork för familjen. Det tror jag hade varit mycket bättre. Allt gott till dig!

    • Hej Fru S
      Tror att du har helt rätt. Det slår mig att livet låter tomt levt på det sättet. Genom jobb.

      Önskar dig en fin vecka.

Lämna ett svar till Fru S Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.