Reflektion från sjukhörnet

Från soffan där jag ligger för vila, sömn och återhämtning har jag den stora lyckan att lyssna till pappans och döttrarnas samspel. Efter någon dags övning har han kommit in i rytmen och flickorna njuter av tiden med pappa.

Pappan prövas förstås av de små precis som de gör med sin mamma och det skapar ett starkt band.

Fylls av så mycket kärlek av lyssnandet till familjen och också genom deras omtanke. Pappan och döttrarna turas om att se till att mamman har det bra. Pappan serverar mat och dryck till sin fru samtidigt som han sköter hela ruljangsen själv och döttrarna kommer och frågar hur jag mår och undrar längtande när jag är smittfri så att de kan få krama på mamman som de brukar göra, många gånger per dag.

Det är trist att vara sjuk men viktigt att ta till sig det som blir bra av en stunds mammafrånvaro. Visst lämnar mina annars så vårdande och omhändertagande händer ett stort tomrum. Men i det tomrummet ryms något annat lika värdefullt, där tar pappa plats på ett alldeles lysande sätt.

Det är otroligt hur bra vi kompletterar varandra. Pappan vet att han får sin vila när mamman mår bättre och barnen de får hela tiden en kärleksfull omvårdnad.

Fin måndag till er från fembarnsmamman som mår lite bättre.