Söndagstankar

Ligger kvar i sängen, väckt av en väckarklocka jag inte ens kan komma ihåg att jag ställt.

Tror inte att det var något viktigt som skulle göras. Hoppas inte det för då har det trillat ur mitt huvud.

Passar på att fundera lite kring veckan som gått. För att skapa utrymme för en ny vecka, rensa i tanken.

Vår sexåring som blivit erbjuden plats i förskoleklass, en plats vi valt att tacka nej till, utbrast när vi stod på skolgården väntandes på storasyster som går i ettan ’mamma det är så roligt att komma hit för att leka en stund, men å mamma kan vi gå hem snart, jag längtar hem’.

Hon börjar bli stor, den lilla. Men inte så stor att hon måste in i barngrupper under dagarna. Vi tror på långsamhet i livet, att låta saker, processer ta sin tid. Vi vill ge barnen lugn, trygghet, stabilitet och rum för utveckling. Tror inte på och vill inte deltaga i den ökande stress vi ser i samhället.

Vill låta barnen vara barn så länge det går, låta de springa runt hemma i pyamas så länge de vill. Krama om de när de behöver, ta med de i mina aktiviteter. Uträtta dagliga ärenden och sköta om vårt hem tillsammans.

Tids nog måste hon in i skolvärlden. Tids nog måste även hon upp på morgonen, tidigt, varje dag. Men inte än. Vi har ett år till på oss

Och dottern kommer att få deltaga i en barngrupp utanför hemmet en stund varje vecka då också hon önskat att få gå på stråkrytmik. Som storasyster gjorde förra året.

Skulle vilja sakta ner så mycket, så många i vårt samhälle. Förstår inte brådskan. Vart är det vi skall med sådan hastighet. Varför inte stilla sig och istället vara fullt delaktig i det som sker just nu, med och i våra familjer som är det finaste vi har.

Så tänker jag efter veckan som gått och ser och förstår att gårdagens alla bråk är ett uttryck av att vi nu pressats in i en tidsram som inte passar oss.

Jobbig insikt. Men det skall nog gå bra ändå. Hoppas mamman.

Önskar er en fin söndag.