Skolrunda och förkyld dotter
Skoldöttrar är på plats i sina skolor och mamman är åter hemma.
Idag har mamman två små döttrar hemma. Yngsta skoldottern har feber, ont i halsen och är förkyld. Så ledsen dottern blev när hon förstod att hon inte skulle orka gå till skolan.
Förkylda och trötta dottern åkte med på skolrundan och små tårar rann nedför kinderna när systrarna gick in utan henne i fina lilla skolan.
Idag blir det vila och kanske filmtittande. Förutom att mysa med döttrarna skall mamman idag baka bröd, ordna med tvätt, förbereda middagen och städa lite grand.
Fortsatt fin måndag till er.
Det här är egentligen ingen kommentar till inläget, utan mer lite allmänna tankar. Jg älskar hur du skriver om hem och familj, stämningen som är så underbar i en familj där man älskar varandra och verkligen på djupet stöttar varandra.
Hur bemöter du kommentarer när andra påpekar hur ni valt att leva era liv? För mig känns det självklart att barn har det bäst hemma med människor som älskar dem, men jag har så svårt att skaka av mig när folk frågar om det inte är dags för dagis snart. Jag tycker inte att dagis är något självändamål, möjligen att barn kan ha ett visst utbyte (dock inget behov) av förskola i 3-5årsåldern. Jag kan inte bara svara att det inte är aktuellt med dagis, i alla fall inte på länge, utan jag känner att jag måste börja försvara mig… Det är så dumt egentligen.
Upplever du att dina barn har svårare att vara i grupper osv. än andra barn? Jag är själv hemmabarn och vill uppfostra mina barn hemma, men ibland är jag lite orolig att de inte kommer att passa in i ett samhälle där man ska armbåga sig fram och”ta för sig”. Mina närmaste vänner är alla hemmabarn och jag står mina syskon, som ju också är hemmabarn, mycket nära. Min man är hemmabarn. Jag upplever att de som varit hemmbarn har en stor lyhördhet för andra människor och ett känslomässigt djup, att de kan vara tysta och lyssna på andra utan att ständigt behöva höra sin egen röst. Självklart kan man inte dra alla över en kam, men jag upplever att jag har mer gemensamt med andra som har spenderat sina första år hemma just för dessa egenskaper. Men när vi var små var det ju mer vanligt att vara hemmamamma eller jobba deltid. Jag vill så gärna att barnen ska slippa dagis (jag gillar inte att de ska tas hand om av främlingar och inte heller detta att alla ska stöpas i samma form som i någon slags kommuniststat) men ibland grubblar jag över om de kanske inte kommer att bli tillräckligt förhärdade och tuffa. Jag vet ju innerst inne vad jag tycker är rätt, men ibland behöver man lite peppning. 🙂
Tack för det du skriver!
Hej Fru S
Svåra frågor och viktiga. Jo, jag känner också att jag behöver försvara mig. Och det är både jobbigt och sårande. Egentligen borde jag inte ta åt mig.
Tror att jag stängt av lite, stängt ute de människor som inte vill förstå eller respektera vårt val. Lite ensamt blir det. Min ventil i form av berättande om vårt liv är den här hemsidan. Här kan jag skriva om vårt liv ur mitt perspektiv, i positivitet och glädje, i kärlek, i ledsenhet och sorg.
Min man är också hemmabarn och vi har ingen stor vänkrets, några få människor som vi känner samhörighet med. Det är människor som hellre ger än tar för sig.
Ibland är jag också orolig för barnen, ganska ofta faktiskt, för det är en hård värld vi lever i där de som är i ständigt ’alarm-läge’ och hörs mest också syns mest och får störst plats. Men ändå tror vi inte på det sättet att leva – lämna på dagis och lära barnen att slå sig fram i stora grupper.
Vi tror på det goda och vänliga att leva långsamt och på trygg anknytning till föräldrar och syskon. Att visa omtanke, generositet och empati som är sann och kommer från hjärtat. Därför lägger vi mycket tid och kraft på att tala med barnen om deras upplevelser. Vi tänker tillsammans ur olika perspektiv och tar alltid barnen och deras upplevelser på allvar.
Det betyder ibland att vi måste kämpa lite extra för att hitta rätt omständigheter för barnen att vara i. T ex att byta skola till en mindre med en pedagogik vi tror på, med vuxna som förstår och respekterar barn. Barnen blir lite annorlunda än majoriteten. Och kanske behöver de andra sätt att leva och vara. Jag behöver också det, och jag är hemmabarn och en känslig person.
Det är en daglig kamp, Fru S, detta att följa sitt hjärta. Men även om det är svårt och jag ibland blir orolig och ofta ifrågasatt finns ingen annan väg att gå. Då går jag sönder inuti och då mår inte heller familjen bra.
Jag tror på kontinuerliga samtal i familjen och att lyssna på vad barnen vill. Där det behövs får det göras ändringar. Ändringar så att alla mår bra.
Men visst är det svårt ibland och visst vacklar jag.
Fortsätt ’prata’ med mig. Skall se till att svara så fort jag kan.
Fin kväll till dig och dina.
Oj, jag läser det jag har skrivit och ser att det visst är massor av stavfel. Ibland är tankarna snabbare än fingrarna när man skriver. 🙂
Hej Fru S
Det gör inget, jag förstår vad du menar. Det är det viktiga.