Sånger, morgontankar och samvaro

Vi sitter vid frukostbordet, minsta dottern och jag.

Dottern vilar sin fot på mammans fot och jag känner närheten och värmen i hela kroppen.

Vi pratar, skrattar, lyssnar på julmusik och sjunger tillsammans.

Mamman och dottern tillsammans. Vi tar tillvara på stunden och är tillsammans och det är underbart.

Mamman kommer att tänka på några textrader i en av konstnären Robert Brobergs visor. Om att tiden går så snabbt och barnen blir stora så fort.

Den här närheten är en gåva. Den gåvan tar vi tillvara och fyller stunderna med kärlek och närvaro.

’Pappa, se min hand. Så fort den försvann. Tiden när vi låg på morgonen tillsammans och lekte med varandra.’ Så har mamman bestämt för sig att han sjunger Broberg. Så fort den försvann. Ibland vill jag stanna tiden, slopa alla måsten och bara vara tillsammans. Riktigt njuta av att vi fått varandra som gåva.

Mamman tänker att det inte finns så mycket mer att önska än det vi har tillsammans. Familj, närhet och kärlek. Tillsammans.

Ibland i obalans. Ibland i harmoni. Så länge vi är tillsammans är allt väl. Mamman är glad och tacksam.

Fin onsdag till er.