Jäkt och stress är inte roligt alls.
Jäkt och stress och åka hit och dit fungerar inte så bra för mamman, egentligen.
Dagen idag var tidig och mörk. Döttrarna är inte så glada tidiga och mörka morgnar. Av att stressa på barn som inte vill blir mamman inte själv så munter. Men iväg skulle vi och lyckades också i tid och fick med allt som skulle med.
Så arbetade mamman med motsträviga fredagströtta elever och blev ännu mindre munter. Några elever är förstås alltid solstrålar och de är underbara och fantastiska och ger mig hopp. För de få kämpande känner mamman en djup respekt.
Och så for mamman hemåt för att hämta döttrar från skolor på fem olika tider. Efter det har vi pianolektion. Och så skall mat handlas, middag förberedas, mellanmål lagas och plockas undan och disk diskas.
Någonstans i allt det här stress och farandet känns det som om mamman tappar bort sig en aning. Den här sortens stress är inte trevlig. Den gör mamman lite illa och jag saknar hur livet såg ut för ett litet tag sedan. Då mamman var hemma helt, varje dag. Då mådde jag bättre och hade mer tid till hem och barn.
Det här idealet med två arbetande föräldrar är bara dumt och snett och konstigt. Fel helt enkelt tänker mamman. Fel, fel och jättefel och dumt.
Nu skall mamman snart fara hem med färdigspelade barn. Hemma skall vi tända ljus, ta på varma tofflor, baka ut pitabröd och mysa.
Fin fredag till er.
Hej!
Inte roligt att höra om stressen. Hur kom det sig att ni valde att du skulle arbete igen efter att ha varit hemma flera år?
De här barnen, jag tror de behöver dig – de bråkstakarna som inte har respekt och bygger upp plank för att inte bli nådda. Jag tror att det är livsviktigt att vi aldrig försöker sluta nå dem. Många säger nog saker men tänker helt andra ord på insidan. Vi lärare gör skillnad, fast det kanske är först i efterhand som de förstår det.
Stor kram till dig!
Hej Erika
Det verkade vara en bra tidpunkt att börja arbeta utanför hemmet när minsta dottern började skolan.
Men, det visar sig vara svårare än jag trodde det här. Måste tänka mera och utvärdera. Fungerar det inte får vi ändra på det.
Visst behöver eleverna vuxna människor som tror på deras kraft, nyfikenhet och vilja. Någon som ser de som de är. Till det tror jag tyvärr inte att min kraft räcker just nu. Problemen i vårt samhälle är så stora och pedagoger i sammanhanget små och maktlösa. Vi kan lyfta enskilda individer och ge av vår kärlek och visa vår tro på människan. I hjärtat måste jag förhandla med mig själv om vad jag vill och orkar lägga min kraft på.
Tack Erika för dina fina ord.
Önskar dig en fin vecka.
Skickar också en stor kram till dig!
Hej Fru S
Tack snälla.
Önskar dig en fin vecka.