Ensamt och tyst

Det är ensamt att vara den som är frisk i en influensasjuk familj. Väldigt ensamt och tyst.

Familjen dyker upp från sina vilohörn när mamman ställer fram mat och så måste de gå från bordet ganska fort för att de är för matta för att sitta kvar. Febern stiger fort, yrseln är besvärlig och allas kroppar är ömma och värker.

Mamman blir ensam kvar vid bordet ätandes. Sedan plockar jag undan, diskar och serverar te, febernedsättande, saft och isglass.

Runt till de olika vilohörnen går mamman med muggar, glas och tekoppar. Jag kramar och klappar varma och trötta kroppar. Och så plockar jag lite till medan den märkliga tystnaden i vårt hus gör att det ekar i mitt huvud.

Det är varken rätt eller trevligt att det är så här tyst. Mamman saknar stojandet, pratet och skratten. Saknar samvaron vi har med soffmys innan läggdags varje kväll. Nu sover alla redan. Alla utom mamman.

Mammans sjuka och trötta familj behöver vila. Vila för att kunna bli friska. Och mamman ser så gärna till att de har allt de behöver för att kunna återhämta sig.

De är mitt allt, min fina familj. De betyder allt. Jag saknar våra ord, våra samtal och gemensamma funderingar nu när vårt hem blivit tyst av influensan.

Tystnad är inte trevligt.
Mamman tycker inte om tystnad. Familjeljud vill mamman höra. Då mår jag riktigt bra inuti.

God natt till er.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *