Förlossningsberättelse, andra barnet.
Dotter nummer tre i ordningen har alldeles nyss firats då hon fyllt hela sju år. Och så har vi ju fått en ny liten prinsessa idag, här i Sverige. Då kommer förlossningsberättelserna närmre än annars.
Tänk så fort de växer, barnen. Tankarna far runt och jag tänker att berättandet skall ske i någon form av ordning och då kommer förlossningsberättelse nummer två här på sidan.
Sensommar och lek ute med vårt då enda barn. Lite krattning av de första löven och lite städning för att kanske sätta igång skeendet. Efter första dottern som föddes en månad för tidigt hade vi nu blivit varnade att samma sak kunde hända med barn nummer två. Vi blev därför förvånade när den månaden kom och gick. Barnet verkade trivas alldeles utmärkt där i magen.
Eftersom första förlossningen gick så snabbt hade barnmorskan sagt att vi skulle vara beredda på ett snabbt skeende även denna gång. Och det hör man som mamma, men tror inte riktigt att det går att ta in. På riktigt.
Hursomhelst vaknade jag på morgonen två dagar före utsatt tid av att vatten rann nedför mina ben. Förlossningen i staden ringdes upp och de ville ha in mig för kontroll. Dottern hämtades upp av mormor utanför sjukhuset eftersom vi inte vågade chansa på att åka extra sträckor i onödan.
Jag kopplades upp på CTG av barnmorskan och det togs lite prover. Men ingenting hände. Då ville barnmorskan undersöka för att konstatera vattenavgång, och säger att ”nej här har inget vatten gått”. Men, det hade jag känt att det gjort. Då säger hon glatt ”du kanske kissade på dig”. ”Nej”, tänkte jag, men dum som man är så lyssnar man i brist på större erfarenhet.
Vi fick helt enkelt åka hem igen. Och märkligt nog så hämtade vi hem dottern från mormor och jag grät i bilen hem och tänkte att det nog inte blev något barn av det här.
Väl hemma serverade mannen lunch och vi satte oss att titta på filmen ”Moulin Rouge”. Efter en stund kände jag ett molande i kroppen, som en ganska stillsam mensvärk. Tänkte inte så mycket på det förrän det plötsligt blev mycket värre. Till slut blev det riktigt bråttom och mormor fick köra hem till oss i panik, mannen lastade in dottern i mormors bil och när jag försöker att ta mig upp för de få trappsteg vi har utanför huset känner jag att barnet är på väg ut.
In i bilen, luta sätet och mannen kör alldeles för fort till sjukhuset. En färd som vanligtvis tar femton minuter tog nu gissningsvis endast fem. Väl framme ställer sig mannen utanför ingången och går in för att hämta barnmorska. Hon undersöker mig i bilen och säger ”hade du legat i baksätet hade vi förlöst dig här, nu behöver vi gå in”. Hon formligen lyfter in mig till det första rum vi hittar, mina kläder rycks av och jag får en inandning med lustgas och ut kommer dotter nummer två med full fart. Min man hann inte in i rummet och fick inte uppleva födsloögonblicket. Men han fick en liten stund av vila när han parkerade bilen, välförtjänt sådan eftersom han måste upplevt en enorm anspänning under färden.
När min man kommer in i rummet är alltså vår andra dotter född, vårt andra fantastiska mirakel. Vår fina, född den 3 september 2003 klockan 15.12. Himlastormande lycka.
Och från första stunden var hon min, för jag var redan mamma när hon föddes. Inga utmattningskänslor, ingen startsträcka den här gången. Fullkomlig kärlek och anknytning vid första ögonkastet. Jag minns så tydligt att de lade henne på min mage när hon fötts i väntan på att moderkakan skulle komma ut. Jag minns värmen och tyngden och lyckan jag kände för detta nya lilla liv. Det var en traumatisk förlossning har jag förstått senare men för mig var den magisk. Jag upplevde inte en sekund av tveksamhet över att jag skulle klara detta och jag visste i hela mig att det som vi skulle få uppleva efter smärtan var alldeles fantastiskt.
Jag förlorade mycket blod under förlossningen och fick därför ligga med dropp ett tag. I mina papper står det störtförlossning om denna fina flickas väg in i verkligheten. Tänk att vi upplevde en sådan förlossning så positiv ändå.
Vilken härlig berättelse att läsa. Tänk hur känsligt det är när ett barn ska komma till världen. Hur det kan handla om minuter, sekunder. Så otroligt skönt när allt blir bra tillslut.
Jag blir berörd av det du skriver. Särskilt det i slutet, om att bli mamma för andra gången. Jag känner igen mig i det till hundra procent. Den omedelbara kontakten. Man kan koncentrera sig endast på det lilla barnet, för man är redan mamma.
Tack för att du delar med dig!
Hej Cecilia
Tack, ja det är märkligt att det kan gå så fort. Som allt annat i livet är även detta skeende skört.
Det är så stort att få barn, oavsett på vilket sätt det sker. Det största som händer i livet.
Önskar dig och dina en fin helg!
Jag håller med, en jättehärlig berättelse, full av liv och… liv!!! Och tänk att du varit med om så många förslossningar, väntar med spänning på fortsättningen.
Hej Mrs Stenlund
Tack snälla! Det är en stor gåva att ha varit med om så många förlossningar.
Märkligt hur stark smärta kan upplevas som något så otroligt positivt.
Vår andra flicka kom också till världen med ilfart. När vi kom fram till sjukhuset (tur att det inte fanns några fartkontroller… ) så parkerade vi på snedden utanför dörrarna. Ingen tid att parkera. Sen dåliga hjärtljud och jag fick lustgas och så tryckte de ut henne och sprang iväg med henne. Där låg jag… JAHA!? VAD ska jag göra nu? Efter några sekunder som kändes som en evighet så kom de tillbaka och sa att hon mådde toppenfint! Men så konstigt det kändes! Efter ca 6 månader så mötte vi på barnmorskan och hon konstaterade att vi mådde ju bra nu! Hon kom ihåg oss! 🙂 Kul att läsa om din historia. Lite spännande, liksom… 🙂
Ha en bra dag!
Hej Anna
Så läskigt det där med att de tog er lilla och sprang iväg med henne. Riktigt känner tomheten i hjärtat som du måste upplevt, de där sekunderna med ovisshet måste varit jobbiga och surrealistiska. Tänker att jag nog skulle funderat över om jag verkligen fött barn eller om jag bara drömt det. Tycker att din historia är spännande och skulle gärna läsa den mer ingående.
Tack för din kommentar och trevlig helg!
Åh så fint att få ta del av! Jag grpter av lycka och igenkännande!
Och det är lustigt, i Leons nästan 11 sidor långa förlossningsjournal står en massa allvarliga saker som kollats osv. men som jag inte alls upplevde trots hans prematuritet och min akuta operation.
Saker och ting blir vad man gör det till, så även detta!
En magisk helg tillönskar vi er!
Varma kramar
Hej Ekonördsmamman
Blev så inspirerad när jag läste dina två förlossningsberättelser att jag då började skriva ner mina. Skrev de i ordning så den första finns också att läsa på sidan, resten kommer allt eftersom.
Visst är det märkligt hur inställningen till händelser formar hur vi upplever dem. Tycker att sinnets kraft är fantastisk, ja magisk helt enkelt.
Tack snälla du för allt stöd du ger! Uppskattar det gränslöst mycket. Du är verkligen en positiv kraft!
Magisk helg till er också, kramar!