Föräldramöten

Är något av det tristaste som finns, säger jag, och förstår att det är otroligt negativt av mig att säga så.

Är för alla former av diskussioner kring hur vi människor ser på verkligheten, det är spännande när det blir konstruktivt och där olika perspektiv möter varandra.

Men de här diskussionerna blir så ängsliga och jag känner mig som en märklig ångvält när jag t ex frågar om inte föräldrarna till barnen själva kan sätta regler utan att fråga oss andra hur vi gör.

Visst är det bra att fråga andra hur de tänker, det är inte så jag menar, men när föräldrarna sätter sig och antecknar svaren så som de vore allmänna regler då undrar jag om det inte blivit snett någonstans. Visst måste väl varje familj bestämma vad som fungerar i den egna familjeenheten. Känna efter, diskutera, rådfråga varandra och sedan bestämma en linje som hela familjen vill följa. Och så ta konflikterna när de uppstår.

Känner på mig att vuxna till stor del slutat att ta sitt föräldraansvar. Detta tycker jag är anmärkningsvärt och lite märkligt. Undrar varför det är så här.