Ibland, egentligen väldigt sällan…

Ibland, men bara ibland sjunker grundhumöret i botten. Gnistan liksom ger med sig och mamman blir något alldeles vansinnigt trött. Trött ända in i själen.

Är så tacksam för allt i min omgivning. Och så glad. Så lycklig för den tvåsamhet jag får vara en del av.

Men ibland, ibland när vi, maken och jag, planerat något och skall ge oss av och få en liten, liten stund ensamna tillsammans, förvisso bara i bilen på väg till något inte lika roligt, och ett av barnen mår dåligt precis när förberedelserna är igång då ger humöret upp.

Då tappar mamman greppet och gråter uppgivet som ett litet barn. Förtvivlad. Inte så att den sjuka dottern hör eller ser förstås. För hon skall inte behöva bära någon skuld för att hon inte mår bra. Mamman torkar tårarna, skvätter kallt vatten i ansiktet och tar hand om den lilla sjuka.

Nu ritas det siffror i en Bamsemålarbok och texten läser vi tillsammans med stort intresse.

Maken har sedan några timmar klätt sig fin och farit iväg på en sorgens släktsammankomst. Hade så oerhört gärna varit där vid hans sida. Tillsammans. Så oehört gärna. Men ibland tar vardagslivet över och andra saker behöver prioriteras som när barnen inte mår bra. Då behövs mamman hos barnen. Och det är ju egentligen där hon mår bäst.

Men lite tappande av gnista och energi är det. Skall plocka upp mig ur min känslomässiga grop med hjälp av barnkramar och en kopp rödklöverté. Så i eftermiddag är tanken åter klar och energin tillbaka.

Nu skall mamman och barnen tända ett ljus, ett minnesljus för en av våra äldre släktingar som lämnat jordelivet och så skall vi be en kort bön och sjunga en sång. Minnas tillsammans, vi som är här pga sjukdom, värdesätta att vi är tillsammans i fullkomlig närvaro. Det är också ett fint sätt att hedra generationerna som gått före oss.