Skolavlämningstankar

Så var skolavlämningen klar för idag.

Det går bra för minsta skolflickan även när mamman är med och det känns gott i mammahjärtat. För dotterns skull. Att hon verkar trivas och ha kul med kompisar.

Blir påmind om hur det var förra året när jag står där och väntar tills det är dags för barnen att gå in i sina klassrum. En liten pojke kommer hand i hand med sin pappa. Pojken som precis börjat förskoleklass och delar klass med vår dotter som nu går i första klass han gråter förtvivlat. Varje dag. Gråter och hulkar och pressar fram ’mamma, mamma’ mellan gråten.

Mitt hjärta värker så för både pappan och sonen för jag vet hur jobbigt det är. Vet att barnen måste få ha en invänjningsperiod men hjärtat brister ändå när jag ser hur bottenlöst förtvivlad han är pojken över att behöva släppa taget om sin pappa.

Tänker att det var sunt och bra för vår dotter att hon inte behövde vara kvar när hon inte trivdes. För henne och för oss var det ett mycket bra beslut. Dottern har mognat och fått ytterligare trygghet av att få vara hemma. Hon har landat i sin tillvaro, i alla fall just nu. Vad morgondagen bjuder vet vi förstås inte men nu idag går det bra.

Vill sträcka ut min hand och dela med mig till den gråtande pojkens sammanbitne pappa och säga att ’Ja, det kan gå över. Men är det egentligen värt det. Om ni kan ha pojken hemma tills han är redo inne i sig själv så ha det. Ge honom den tryggheten.’

Men det säger jag inte. Vill inte störa deras egen process. De känner sitt barn bäst och skall fatta sina egna beslut. Vill inte störa eller provocera i onödan. Kanske är det dumt. Kanske borde jag säga något. Vet inte.

Nu skall kaffet förberedas och mamman, den stora förkylda dottern och de små skall få sin frukost.

Fortsatt fin fredag önskas er.