Citat från läsvärd bok

Den här mamman tycker om att läsa böcker. För att böcker kan lära ut saker, belysa frågor som funderats kring och sätta ord på tankar som funnits inne i huvudet ett tag men inte tagit form förrän de står där svart på vitt på sidan.

Att få se att någon annan har funderat som jag och lyckats definiera det så bra. Känner att jag vill dela med mig av Carl Hamiltons avslutande kapitel i boken ’Det infantila samhället’. Ger er texten så som författaren skrivit den. Så får ni själva fundera kring hans ord.

Från kapitlet ’Slutet på barndomen’ ur boken ’Det infantila samhället’ skriven av Carl Hamilton:

”Barnen är stressade därför att de hetsas att växa upp för tidigt och för snabbt. Stressen beror på emotionell och kunskapsmässig överbelastning. Barnen är inte mogna att ta emot den information, de kunskaper och emotioner som samhället tror att de kan behärska.
Barnen hetsas av den kommersiella världen att veta allt om vuxenlivet. Barnen är hetsade av den kommersiella världen att tidigt ’vara någon’.
Barnen hetsas av sina kompisar att passa in i den kommersiella världen och bli vuxna fort.
Barnen hetsas av media och reklam att klä sig i vuxna kläder, att sminka sig vuxet, att röra sig och uppföra sig som vuxna.
Barnen hetsas av skolan och föräldrarna att tidigt lära sig räkna och skriva, att börja skolan vid 6 års ålder, att gå i en förskola som ofta är skolförberedande.
Barnen hetsas att tidigt prestera på topp, betygen har bytts mot ett mer subtilt men samtidigt totalt övervakande system av skriftliga och muntliga rapporter över barnets hela beteende.
Barnen hetsas att prestera på idrottsplanen, selekteringen sker tidigt.
Barnen hetsas av massmedia och reklam att ’dejta’ varandra, uppvakta andra barn och att tidigt förbereda sig för sexuella aktiviteter och relationer.
Barnen hetsas att använda vuxenspråk när de talar om sina känslor; barnen hetsas att låtsas som om de förstod komplexiteten i vuxnas känslor.
Barnen hetsas av såpor och dokusåpor att använda vuxna strategier i konflikter med andra barn och med vuxna.
Barn hetsas att förhålla sig till vuxna konflikter som vuxna gör.
Barn hetsas att fungera som samtalspartner och rådgivare i föräldrarnas parningslekar, när mamma eller pappa träffar nya partners, blir förälskade och bildar ny familj.
Barnen hetsas att ta föräldraansvar, i synnerhet efter att deras föräldrar har separerat, eller i familjer där både mamma och pappa arbetar långa timmar och har litet tid.
Barnen hetsas att bli vuxna fort.

I det infantila samhället lämnar föräldrarna ifrån sig socialisationen av barnen till andra och begränsar sitt föräldraåtagande. Socialtjänstemän, psykologer, Bris-handledare och läkare konstaterar alla: Föräldrarna abdikerar. Visserligen beskriver de abdikationens ytterlighetsfall, barn i kris, men mönstret går igen i vanliga familjer med välanpassade barn och ambitiösa föräldrar. I extremfallet innebär dagens föräldraskap att nöja sig med att ge barnen mat, tak över huvudet och svara för deras försörjning. Uppfostran begränsar sig till nödtorftig disciplinering och visst kompissällskap under helger och semestrar. Omtanke, trygghet och kärlek får bli vad pappa och mamma orkar med.

Att vara vuxen innebär bland annat en förståelse för att vi måste välja. Dagens föräldrar älskar förstås sina barn lika mycket som tidigare generationer. Men dagens föräldrar vill så mycket. Föräldrarna skall hinna med en framgångsrik karriär, vi vill ha en stabil ekonomi baserad på två löner som skapar stort konsumtionsutrymme (bland annat för barnens skull), mamma och pappa skall vara lyckliga med varandra, inte bara över hela det gemensamma livet, utan varje dag, föräldrarna skall resa och uppleva spännande saker, förkovra sig och fördjupa sina yrkeskunskaper och dessutom vara bra föräldrar. Barnen blir till ett av många tiotals projekt som skall hanteras och balanseras mot varandra. Med de begränsningarna ger vi barnen allt. Det är infantilt att tro att man kan hinna med allt och uppleva allt, utan att det går ut över barnen.
Att vara förälder är inte ett åtagande över fem, tio år. Det är ett åtagande på minst tjugo år.
Livet ser ut på det viset, att först får man under lång tid. Sedan ger man. Den bästa tiden är när man får ge.
Samtidigt som barnen socialiseras av den kommersiella kulturen, massmedia och kamratgängen abdikerar föräldrarna och skolan.
Föräldrarna och skolan abdikerar när de behövs som mest.[…]
Dröm inte om den förlorade barndomen. Låtsas inte vara evigt ung. Abdikera inte.

Bygg din familj. I föräldraskapet finns det kreativa skapande som som du och jag så väl behöver. Vad kvinnorna på moderskapsmötet visste, men inte kunde uttala, var att föräldraskapet var livets stora kreativa akt, vänd både in mot det mest privata och ut mot den stora samhälleliga uppgiften; att se dina barn växa upp till starka, lyckliga och harmoniska människor och samtidigt veta att det är precis så ett öppet, friskt samhälle byggs.
Vi måste bygga våra familjer. Demokratin byggs i barnkammaren. Människan danas av dig – mamma och pappa.”

Många kloka ord av en klok författare. Det finns mycket här i texten att fundera kring.