Lånad bok

När näst yngsta dottern var på sin stråkrytmik igår passade mamman på att besöka biblioteket.

Där fann jag en bok som heter ’Allrakäraste Astrid – en vänbok till Astrid Lindgren’. En fin bok som mamman inte kunde lämna kvar där på hyllan. Mamman har läst och läst. Jag läser om olika människors personliga berättelser kring mötet med Astrid Lindgren och någonstans mitt i boken återges en bit ur Lindgrens text ’Månstråle’ och intill ett notblad som visar Georg Riedels tonsättning av en del av berättelsen.

Den berättelsen hade mamman glömt. Den är vacker, lite sorgsen och bär magi i sig.

’Månstråle
Mitt inne i skogen låg ett hus, ett sådant där vitt litet sagohus med halmtak på. Det växte äppelträd runt omkring. Äppelblommorna lyste så vita i månskenet. Ett fönster stod öppet, och man hörde något som dunkade där inne. Det lät som om någon satt och vävde.
– Ska vi se, vem det är som väver, sa jag till Jum-Jum.
-Ja, det kan vi göra, sa Jum-Jum.
Vi hoppade av Miramis och följde stigen mellan äppelträden fram till huset. Vi knackade på dörren, och då slutade dunket.
-Kom in, gossar små, var det någon som sa. Jag har väntat så länge.
Vi gick in i stugan, och där satt en väverska vid sin vävstol. Hon såg så snäll ut och nickade åt oss.
-Varför sitter du uppe och väver om natten, frågade jag.
-Jag väver drömtyg, sa hon. Och det måste man göra om natten.
Månskenet föll in genom fönstret och lyste på hennes väv, och den skimrande så vackert. Vackrare väv har jag aldrig sett.
-Sagoväv och drömtyg väver man om natten, sa hon.
-Vad väver du av så att det blir så vackert, frågade jag.
Hon svarade inte utan började väva igen. Hon dunkade i vävstolen och gnolade tyst för sig själv:

Månstråle, månstråle, hjärtats röda blod,
Silver, silver och purpur,
Äppelblomma, äppelblom gör väven mjuk och len,
lenare än nattens vind i gräset.
Men sorgfågel sjunger över skogen.

Hon sjöng så tyst och entonigt, och det lät inte så värst vackert. Men när hon slutat, hörde jag där utanför i skogen en annan sång, som jag kände igen. Det var rätt som väverskan hade sagt – Sorgfågel sjöng över skogen. Han satt i en trädtopp och sjöng så att det gjorde ont när man hörde det.’

Ur Mio, min Mio s79-81, nu också ur boken Allrakäraste Astrid s114-117.

Melankolisk och vacker text mitt i en bok som berättar om möten med en påläst, skarp, trevlig, mild, intelligent, engagerad och slagfärdig person. En person att beundra. I alla fall så gör jag det.

Fortsatt fin fredag till er.