Sång ur minnet

Plötsligt dök den upp i minnet, sången mamman hört för många år sedan.

Tror att den då sjöngs av Anna-Lotta Larsson men jag kanske minns fel. Rysk har mamman för sig att sången var från början.

Orden satte sig i alla fall i hjärtat då och av olika anledningar dök den upp i minnet nu.

Det finns säkert lika många tolkningar av texten som det finns människor som hört den. För mig handlar den om att låta barn vara barn, så länge som möjligt. Låta barnen få vara i sitt magiska barndomsland och få använda sin fantasi och vara i sorglöshet och lek.
Att barnen skall få ha sitt barnsinne kvar.

Här är en liten bit av texten som ikväll dök upp i mitt minne:

’Jag säger ingenting om krig och fred. Heller inget om att tiden är ur led. Jag säger inget om en sårad jord men hjärtat slår i varje ord när jag säger dig, mitt liv är fattigt och min dag är död när barnasinnet har berövats från sin glöd, jag säger ingenting om framtiden men jag frågar om igen var kommer barnen in? De bär på elden som du en gång som jag en gång, men allt för länge sen. Allt går igen.’

Kanske minns mamman fel, orden kanske inte föll sig precis så. Sången känns vemodig och sorglig, och som en vädjan om en snällare, mjukare, mer förstående och empatisk värld. En vision om en värld där människor lever enklare. En värld där människor ser och uppskattar det stora i små ting. En värld där barnen och barnasinnet får stor plats. En fin vision.

Mamman vill nämligen så oerhört gärna att alla barn skall ha det som i den populära psalmen, som i yngsta dotterns version går ’trygga räkan ingen vara’.

Fin helg till er.