Stilla farväl

Sorg är svårt och märkligt. Det överöser känslan med sådan kraft.

En oerhört fin och elegant kvinnlig släkting har idag fått somna in efter en kort tids allvarlig sjukdom.

Hon hade ett sätt att tala och skratta som mamman alltid kommer att bära med sig. Hon hade också ett naturligt och tjusigt sätt att gå i högklackade skor. Mamman beundrar så detta konststycke som troligtvis aldrig kommer att bli en av mina färdigheter. Gillar förvisso inte klackskor, men ändå.

Röda skinnjackor i kavajform bar hon så snyggt och hennes parfym doftade världsvant på ett vänligt sätt. Märkligt vad minnet plockar fram.

Minns också att hon satt tillsammans med mamman på ett kalas då mamman var ny som mamma. Största dottern var inte gammal, kanske bara två månader. Dotterns kusin som är fem dagar äldre än vår dotter bars stolt fram av nära släktingar och mamman som var ny och känslig i sitt nyblivna föräldraskap mådde inte bra i situationen. Det såg denna kvinna intuitivt och vi blev sittande avsides stilla talandes med varandra. Det var en fin stund i genuin närhet och förståelse. Den stunden kommer för alltid leva i mammans hjärta.

Idag minns vi en fin människa som inte längre vandrar här på jorden men som vi för alltid bär med oss i våra hjärtan.

Mamman har stillat sig med att spela ’Air’ på pianot ikväll och låter text från en vacker sång fylla hjärtat.

’Jag önskar att du finns, när vägen blir för svår.
Och hjälper mig och minns och vakar vart jag går.
Du som hör vår bön och gör vår värld så skön,
trösta dina små,
hjälp oss då och då.
Lycklig den
som dig kan nå.’

Fortsatt fin lördag och god natt till er.