Sjuk minsta dotter och flöjtkonsert

När det där ’jag-et’ ställer sig på snedden då blir livet lite knepigare än annars.

Mamman är praktisk och organiserar oftast allt till det bästa. Vad som är bäst för hela familjen är det som prioriteras.

Att pappan går med största dottern till flöjtkonsert för att spela in så att vi alla får se ikväll på den inspelade föreställningen är bäst för oss. Då får alla uppleva detta fina och vi får se det tillsammans och största dottern kan berätta för oss hur hon upplevde situationen. Lägga till små berättelser, ’så gjorde den, då hände det, och det var roligt’.

Mamman har sett till att dottern har med sig allt, flöjter, noter, matsäck, dricka och finskor. Fina klänningen nystruken och fina halsbandet sitter så fint runt dotterns hals. Hon är redo och vinkar glatt adjö till mamman och syskon som inte skall med.

Att den filmande och fotograferande pappan går med är ett klokt, och för familjen, bra beslut. Men inuti skriker det lilla omogna ’jaget’ ’jag vill ju sitta där, vara med, vara helt närvarande i dotterns stora stund, jag vill, jag vill, jag vill’.

Men så vet mamman att då blir upplevelsen bara min, mamman fotograferar inte och lever sig så in i musiken och dotterns stund och njuter så att annat fokus försvinner. Skulle glömma fullkomligt att filma och fotografera.

Så ’jaget’ det får tysta sig. Gömma sig och släppa fram det oerhört mycket mer sympatiska ’vi-et’. Men det känns jobbigt. Kanske för att mamman inte sovit ordentligt på två nätter.

Fin måndagskväll till er.