Hektisk morgon

Vissa morgnar blir lite intensivare än andra. Idag är en sådan morgon.

Mamman hade först svårt att gå upp men lyckades ändå stiga ur sängen i rimlig tid. Får med mig döttrar, klädhögar, hårborstar, hårband, diadem och gymnastikpåse ned till första våningen. Döttrarna sätter sig tillrätta under varma sköna filtar i soffan, mamman sätter igång morgonbarnprogrammen och börjar att servera frukost.

”Mamma, jag glömde packa gymnastikpåsen”, hör jag en dotter säga. ”Inga problem, ät du färdigt så ordnar jag det”, svarar mamman. Mamman packar ned rätt kläder i rätt gymnastikpåse tillsammans med rätt storlek på handduk.

Gymnastikpåsen ställs tillsammans med en annan färdigpackad gymnastikpåse i hallen. Att cellon skall med den cellospelande dottern till skolan idag kommer mamman och cellodottern på samtidigt. Det skall spelas på klassens timme och dottern har sett fram emot det ett bra tag.

Tillsammans i hallen står så två gymnastikpåsar och en cello med tillhörande stackelstöd i sitt fordral. I samtliga ryggsäckar har mamman plockat ned frukt för dagen.

När frukosten är färdigäten och alla döttrar iordninggjorda är det dags att gå ut till bilen. Mamman tar på sig sin nya fina jacka som köptes igår. Det är inte ofta mamman köper helt nya saker till sig. Mamman är glad och hoppas att jag skall få vara varm i den fina jackan i vinter. Dubbelsidig dragkedja minsann som mamman inser inte går att dra igen. Precis när jag skall ut i kylan går det inte att dra igen dragkedjan och mamman blir jättestressad. Sådär stressad så att tårarna nästan tar sig fram. Tiden går och nu är vi snart sena.

Mamman struntar i att försöka med dragkedjan och knäpper istället knapparna och tänker att jackan får bytas sedan om den är sönder. Ut till bilen. Nej, in igen för minsta dottern har varken jacka eller mössa ser vi när vi är halvvägs till bilen. Ut igen med påklädda döttrar.

In med alla väskor, instrument, gymnastikpåsar och döttrar i bilen. Och så får bilen startas och varmluft riktas på rutan för där är det is. Riktigt hård is. Som tar väldigt lång tid att hacka sig in i för att sedan skrapa bort. Nu håller sig inte tårarna längre på plats i ögonen utan rinner nedför mammans kinder och stressen är hög.

Till slut har vi ändå lyckats få ett litet smalt panoramafönster av sikt och åker i hopp om att resten tinar medan vi kör. Nu är vi sena.

Största dottern lämnas på sin skola och mamman hinner inte krama som jag brukar. Dottern står kvar med bildörren öppen tills mamman får halvskrika åt henne att stänga för att hon måste skynda sig in, ”lektionen har redan börjat”. Hon stänger och jag ser hennes ledsna ryggtavla när jag åker därifrån utan att ha tid att stå kvar för att vinka.

Färden går till nästa skola och innan jag hunnit halvvägs ringer mammans telefon. Det är största dottern och hon har glömt sin skåpsnyckel hemma. ”Men vad skall jag göra åt det nu, frågar mamman irriterat”, dottern svarar ”hämta den” sakligt men lite försiktigt och jag hör hur pressad hon känner sig.

Mamman fortsätter färden mot den lilla skolan där tre skoldöttrar skall lämnas. Vi hinner precis. Mamman kramar och följer till två döttrars klassrumsdörrar och går sedan med den cellobärande dottern till sitt klassrum för att tala med fröken om att låta cellon stå på ett skyddat ställe tills dess att den skall spelas på. När detta är gjort kramar vi dottern hejdå och går till bilen, minsta dottern och jag. Nu är det dags för hemfärd för att hämta skåpsnyckel och styra tillbaks till första etappen på skolrundan.

Måste komma ihåg att påminna största dottern att ta med sig extranyckeln till skolan för att härbärgera den hos en lärare. Det känns lättare än att åka som en skottspole på morgonen.

Mamman ringer största dottern som kommer ut för att hämta sin nyckel och vi tar nu chansen att krama på varandra ordentligt för att kompensera morgonens stressavlämnande.

Då kommer vi på att dottern skall få en vaccinationsspruta idag och helst skulle vilja ha med mamman. Men mamman hämtar de mindre döttrarna på sin skola precis den tid som dottern skall ta sin spruta. Dottern får med sig mammans sjal istället och vi kommer överens om att det går bra att ringa så pratar vi under tiden hon skall ta sprutan, eller kanske efteråt. Det dottern känner fungerar bäst.

Tänk om mamman kunde vara på två eller helst tre ställen samtidigt. Så bra och praktiskt det hade varit.

Nu är mamman i alla fall hemma. Tillsammans med minsta dottern. Inne i värmen. Vi plockar fram frukost och dottern har efter morgonens irrfärd blivit lovad att mamman skall läsa bok för henne samtidigt som vi äter. Dottern har redan placerat böckerna på bordet där mamman skall sitta.

Dags för kaffe och frukost.

Fin fredag till er.