Perspektiv och försoning

Så står hon där största dottern och väntar på en vän som blir skjutsad hit. På vår fina trädgårdssoffa står hon så att hon skall synas över gärdsgårdar för vännen har inte varit här förut.

Hon står där och är plötsligt så stor och vacker och rör sig kvinnligt graciöst då hon talar i telefonen samtidigt som hon gestikulerar yvigt i luften då hon talar med sin vän.

Vi lyckades att nå fram till varandra ändå. Mamman var tyst och förklarade inget men såg säkert både trött och ledsen ut. Dottern undvek mamman och såg också hon ledsen ut och nu på morgonen fick vi kramat varandra och dottern fick pratat. Hon talade om hur hon upplever det när vi ryker ihop och mamman lyssnade. Lyssnade och berättade inte själv förrän dottern bad mig. Det var bra.

Inte för mycket ord, tydliga gränser och nej som inte sviktar och så kärlek och försök till förståelse. Vi tar plats som två tydliga vuxna, tydliga och kärleksfulla vuxna, i våra barns liv. Ibland blir vi trötta och tappar orken till förståelse. Då får vi hjälpa varandra, mamman och pappan.

Stor såg hon i alla fall ut största dottern där hon stod på sin utkiksplats. Det är bra med perspektiv ibland. Att mamman ser hur stor hon ser ut, på håll liksom. Det skapar ökad förståelse i mammans sinne.

Ur bilen som kör fram till vår väg kliver så en till vacker ung flicka med lika graciöst och yvigt rörelsemönster, dotterns klasskamrat som besöker oss idag. Stora men fortfarande små. Fnissande och bubbelpratande kommer de in till mamman i köket för att vännen vill säga hej. Mamman hälsar välkommen och så halvspringer de tillsammans ut. Så stora men ändå så små. Det måste vara en förvirrande tid detta. Förvirrande men härlig.

Fin torsdag till er.