Tappad tro
Fylld av kraft och glädje klev mamman idag in på sitt arbete. Glad och förväntansfull och med ett ton idéer och så kom verkligheten emellan.
Verkligheten i en skola där framtidens vuxna saknar framtidstro, respekt, ambition och tillit. En märklig verklighet där mamman får kämpa med sin själ och sin glädje varje arbetande minut.
Inte bli arg, inte vara intolerant utan ständigt tro på bättring och att ha förståelse. Tro på den inneboende förmågan hos varje människa. Idag var det en kamp.
På väg hem grät mamman inombords. Trötta, uppgivna och arga tårar. Tårar av tappad tro på människan.
Mamman försöker ändå. Försöker återskapa tron i mitt inre. Med en banal schlagersång försöker mamman lysa upp mitt eget mörker: Jag tror på människan, jag tror hon vill och kan. Vi behöver någon som visar oss en väg ibland. Jag tror på kärleken. Jag tror vi behöver den…
Sången får sjunga i mammans inre länge idag. Länge, så att mörkret skingras och tron kanske dyker upp igen.
Mamman undrar ändå vad som hänt med de unga. När tappade de tron och respekten för en äldre generation. När blev det så här märkligt i våra skolor.
Mamman hoppas så att det är som på bilden nedan men nu är det svårt att tro. Mycket svårt.
Fin torsdag till er.
Det är så sorgligt att höra från människor som arbetar i skolan att det har förändrats så. Blir lite skrämd och undrar hur mina egna barn ska få det. Kommer de att träffa en kärleksfull partner och fina, omtänksamma vänner i en, som det verkar, allt mer egoistisk värld? Man får hoppas det och tänka att det ju finns väldigt många fantastiska människor också.
Värme till dig!
Hej Fru S
Tack. Tack för dina ord och dina tankar och värmen du sänder mig.
Känner att det finns hopp när jag ser hur bra våra döttrar trivs i sina skolor nu och känner ett lugn när jag träffar deras fina vänner. Vänner som är hänsynsfulla, glada och förstående. Fina vänner.
Önskar dig en fin helg.
Jag har väl lite lika funderingar då jag nyligen klivit in i lärarvärlden. Ord som kastas emot mig, kränkande och arga. Elever som demonstrativt pratar högt när jag har genomgång, gömmer sig… Ja, allt möjligt! Jag funderar på om det kanske är en protest. En protest fylld av olika saker. Kanske en längtan efter ramar, att en vuxen ska säga med mild röst vad det är som gäller och inte vika i stormen. Jag tror att de testar oss för att de tror att de behöver. Jag misstänker att i dessa tiden när helst båda föräldrar ska arbeta heltid från det att barnet knappt hunnit bli 1,5 år blir det till viss del barnomsorg och skola som uppfostrar. Tiden för att visa barnet respekt och förståelse blir knapp. Jag tror att när det blir så här, så ska man försöka att lösa så långt det går men sen fokusera på de eleverna som sitter tysta och nästan inte syns. Kanske kan de som ”trotsar” se att det finns fler sätt att få uppmärksamhet på?
Hej Erika
Ja, säkert handlar det om att pröva vuxenvärlden. Barn och ungdomar ställer frågor genom sitt beteende, bryr vi oss tillräckligt för att sätta gränser, finns vi där orubbliga i en värld där många unga är övergivna av sina viktiga vuxna. Övergivna till sin egen kompisgrupp för uppfostran. Det är inte så konstigt att det blir fel och konstigt, egentligen.
I vissa elevgrupper är problemen större än i andra. Jag har tappat tron, på bättring, på förändring, på undervisningsglädje. Kanske får jag tillbaka min tro eller måste finna en annan lösning.
Önskar dig och dina en fin helg.