Operakväll

Ett trött och ledset hjärta fick tack vare största dotterns fantastiska flöjtlärare sitta på Operan igår kväll.

Och tack vare dottern förstås som lät mamman gå med för att titta på den föreställning där flöjtläraren spelar i orkestern.

Hela kvällen var härlig. Mamman och dottern hade så mysigt tillsammans. Vi skrattade och pratade. Först prat och skratt i bilen och sedan fortsatt på väg för att hämta biljetterna som förvarades i expeditionen i personalingången på den stora Operan. Det var en upplevelse bara det.

Dottern tittade fascinerat på alla som vandrade in med sina instrumentfordral. ’Mamma, tänk om jag går in här en dag’, säger dottern nästan viskande. Mamman känner laddningen och styrkan i det dottern säger och i hjärtat bor en förvissning om att hon med sin kraft kommer att göra det hon vill av sitt liv.

Hon har en nästan magisk lyskraft denna vackra tonåring. Om hon vill arbeta där en dag kommer hon säkert att göra det. Dottern är redan oerhört duktig på de instrument hon spelar.

När vi har våra biljetter går vi till den stora ingången. Vi lämnar jackor, halsdukar och mössor i operans garderob och vandrar runt lite för att insupa atmosfären i den vackra byggnaden. Vi pratar och mamman lyssnar mycket och intresserat på allt det dottern säger. Det hade nästan räckt med den här stunden för att göra kvällen komplett. Att få lyssna och skratta med ett barn som håller på att växa upp. Ett barn vi försökt att ge de bästa förutsättningar för att bli trygg och lycklig.

Och nu står vi här tillsammans bara hon och jag. Tillsammans. Mamman har så roligt och njuter så av sällskapet. Det tror jag att dottern också gör. Mammans hjärta är helt uppfyllt av kärlek och lite rinner ut i tårar och dottern kramar och skrattar och säger ’Mamma, du är rolig. Är du så glad att det rinner över nu igen? Jag älskar dig.’ Här vill jag stå med dottern länge och bevara den här stunden för alltid. Det här är livet. Det här är det enda som bär betydelse. Kärlek och att vara tillsammans.

Men plötsligt sägs det i högtalarsystemet att det är dags att gå in för att finna våra platser. Så det gör vi.

Flöjtläraren har ordnat fantastiska platser där vi ser orkesterdiket och lärarens plats perfekt, hela scenen och dirigentens plats. Det blir en musikupplevelse på många plan denna kväll. Dottern är lyrisk.

Vi sätter oss och salongen fylls av sorlet från alla människor. Vi tittar på allt och dottern berättar om när hon var på studiebesök i den här byggnaden med sin klass. Om alla stora rum bakom och om hur de också vandrade in här i stora operasalongen och att läraren plötsligt sätter sig på en stol på parkettraden och säger dottern att ’här skall jag sitta när du spelar’.

Så fylls också orkesterdiket och vi ser hur dotterns lärare tar sin plats. Hur flöjterna plockas upp varsamt och dottern är som förtrollad. När allt är upplockat lyfter läraren blicken och vinkar till oss där vi sitter. Hon vet precis var vi är, så klart. Det är svårt att inte ställa sig upp och ropa lärarens namn och skrika ’heja’ men vi lyckas hejda oss och fnissar istället ikapp när ljuset stilla släcks och scenberättelsen börjar.

Det är så vackert. En indisk saga har här fått operadräkt. Vi njuter av sirligt vackert berättande och underbar musik. Vi tittar på orkestern, dirigenten, flöjtläraren och på scenen. Det är så mycket att ta in.

Efteråt vandrar vi hand i hand till bilen och inte en sekund blir det tyst på vår hemfärd. Dottern frågar om sådant hon funderat på under föreställningen. ’Vad var det som hände där och vad menade de?’ Och vi resonerar tillsammans om vad vi tror att berättelsen ville lyfta fram.

Hon resonerar klokt dottern och jag tror att vi båda lär oss nya saker. Kvällen var härlig och mamman har återigen en upplevelse att kapsla in i hjärtat.

Fin fredag till er.