Månen, var är den någonstans?

  

Du tittar ut på mörkret utanför köksfönstret och frågar lite förstrött, ’kommer du ihåg när månen brukar gå upp?’ 

Mitt svar är att jag inte tänkt på det och inte vet. Men hjärnan som drabbats av stor trötthet med denna segdragna förkylning börjar fundera. Hjärnan som under några dagar letat fram borttappade och av döttrarna bortlagda saker tänker frenetiskt och undrar vart denna måne kan ha tagit vägen. 

På det här fantastiska informationsnätet står att månen redan borde gått upp för minst tio minuter sedan och jag måste hejda mig för att inte fråga döttrarna var de såg månen sist och om de kommer ihåg vem som hade den då och var de satt. Så vill mammans förkylningströtta hjärna tänka.

Kvar sitter mamman och pappan vid köksbordet med varsin bok för att lite spänt se om den behagar dyka upp någon gång, månen. Vi läser och försöker att inte fundera särskilt mycket på månen. För mamman går det inte så bra. Jag vill ju finna det som tappats bort inte bara sitta här och vänta. 

En dotter föreslår att den kanske försvann eller gick vilse i grannbondens fina påskeld som brann hela kvällen och delar av natten igår. Det var en stor och vacker eld som brann och plötsligt dök månen upp bakom träden som om född av eldens lågor. Alldeles guldgul var den.

Ikväll lyser ingen eld. Kanske kommer det då ingen måne. Mamman grubblar och tänker. Länge tänker jag. Så länge och koncentrerat att jag inte ser att du står vid köksdörren med kameran redo då det guldgula klotet reser sig ur skogsbrynet. 

’Där är den ju’, säger du både glatt och lite retsamt eftersom du vet att jag funderat så över denna försvunna måne och försökt att leta i minnet över var den kunde vara.

Ibland skapar trötta hjärnor roliga situationer. Lite orolig blev jag allt trots att det är mycket sällan månar tappas bort. 

Månen är i alla fall där den skall vara. Det känns fint.

God natt till er.